Monthly Archives: februari 2017

Från skiss till verklighet

Arbetet före ett projekt pågår i ett flertal månader, idéer bollas med kanal (kunden), producenter och andra viljor som vill peta i den kreativa processen. Jag gillar att arbeta i pappersform, att fysiskt hålla i inspirationen, sätta dit och ta bort. Så jag använder mig oftast av en stor tom vägg, sätta upp inspiration, flytta runt osv. 

 

När jag har arbetat med Paradise Hotel så vet jag förutsättningarna att det finns 5 st rum som ska inredas, en Lounge och en matsal samt lite häng-områden. Då är det bra att utgå från ett tydligt tema som speglar hela Looken, sen bryta ner det till olika designs i respektive rum. 

Här är två rum från skiss till färdigt resultat i årets Paradise Hotel. Vissa ideér blir annorlunda i verklighet men grundtanken finns kvar =)

To be continued med fler bilder och rum

To inspire at least on person

/Kenny

Dagens Projekt

 Jag gillar när man gör saker till sina egna, sätter sin personliga stil på saker och ting. Först o främst för att det är kul att pyssla men sen att det inte ser ut som hos alla andra. Då trivs jag gott i mitt slott ^^

Jag har en takkrona från början av 20-talet, gjuten i mässing. Jag är ständigt på jakt efter häftiga personliga lampskärmar, men hittar man inte det lilla extra får man addera det själv.

I detta fallet sätter jag på ett kantband med små söta tofsar, finns att köpa i de flesta tyg och hobbybutiker. Utbudet varierar dock så man kan va tvungen att leta länge innan man hittar vad man söker. 

Sen använder jag en enkel limpistol, det är absolut det smidigaste verktyget, superlim torkar för snabbt och det slutar med att man limmat fast fingrarna istället (haha)

Boutique Home De Kenny

To inspire at least on person

/Kenny

strävar du eller är du bara?

I alla yrken och arbeten utför människan sin tjänst på olika sätt. Det finns de som tar den enkla vägen, de som inte utforskar möjligheterna för inovation och utveckling. De som gör det bara för att göra det. 

Sen finns det de som alltid strävar efter att nå högre, tävlar mot sig själv och hela tiden vill toppa sin senaste prestation. Jag får ofta höra från vänner och familj att jag tar på mig för mycket och pressar mig själv för hårt, men det är också på det sättet jag kommit dit jag är. Jag går in i en bubbla av ångest och mycket jobb, men jag ser alltid resultatet och målet framför mig. Jag begränsar mig aldrig! Självklart måste man tänka om hela tiden då vissa saker på vissa platser i världen är omöjliga att få igenom rent design/form/kvalite/pris-mässigt MEN de kompromisserna sker i en sekund innan en ny lösning ploppar upp. Enbart du själv sätter dina egna begränsningar.

 

Här nedan följer processen till bygget av Sviten i Paradise Hotel 2016/2017

Hur rummet såg ut innan vi började, den vänstra dörren ledde in till ett annat sovrum, så det fick vi bygga igen och samtidigt använda för att dölja teknik så som sladdar till mikrofoner och ljus.

Min briljanta kollega tillika vän Alejandro som är arbetsledare och chef över snickarna hjälper hans brorson att sätta upp sänggaveln. När man ska försöka förklara på spanska utan att man pratar spanska själv blir det lätt missförstånd haha men oftast efter många turer och många skratt så brukar det lösa sig =)

Färdiga resultatet med fungerande belysning, men några timmar till godo innan ”stockarna” (rena bilder på rummen) skulle tas.Min poäng är, att försök alltid sträva efter att bli det bästa av dig själv. Se inte till hur någon annan presterar utan man utgår alltid från sin egen förmåga, men vi alla är som idrottare, vi har alltid en extra växel att lägga i för att nå målet.

Önskar er alla en superfin fredag. Kärlek

To inspire at least on person

/Kenny

Personligt

Har legat sjuk de senaste tre dagarna med magsjuka och influensa så har inte haft ork att skriva något här. Men när man ligger ner så mycket kommer också tankarna. Mycket tankar har farit genom huvudet. Igår den 1 februari var det 5 månader sedan morfar Erik gick bort. han var pigg och kämpade envist in i det sista, vi alla visste att det skulle ta slut men ingen visste när. Morfar varken agerade eller sa hur mycket han hade ont.

En månad före hans bortgång så skrev jag ett brev till honom. För jag ville inte ha det osagt, eller säga det första gången på begravningen då han inte hör. 

Kära Morfar

 Att skriva detta är kanske fel, men det känns rätt för mig. Vår familj är inte bäst på att visa känslor eller prata om dem. Att få sätta orden på papper känns därför rätt.

Du är familjens överhuvud, du är alltid där och du har alltid varit där.

Du har lärt oss, dina barn och barnbarn att skilja på rätt och på fel, du har lagat köttbullar till oss när vi hälsat på, tagit med stekpannan när du varit barnvakt. Lagt dig på soffan när vi inte vågade sova utan mormor.

Kommit rusande med bilen när ingen annan kunnat hämta. 

Du och mormor hälsade på mig när jag har varit på mina resor i Florens och Stockholm och jag har alltid känt mig älskad och accepterad. Framför allt så har ni tillåtit mig att vara mig själv. Jag kan inte tacka dig nog för det. Det gör dig till en stor och respekterad man, Du är min förebild, det har du alltid varit. 

Jag frågade dig för något år sedan om jag fick följa med till läkaren, då svarade du:

”Vi har gått igenom denna resan tillsammans, självklart ska du följa med”. 

Jag är med dig hela vägen, det är vi alla, och du är aldrig ensam. 

Du behöver inte vara orolig

Allt kommer bli bra

vi är här

<3 Kenny

Jag är idag tacksam att jag tog vara på all min lediga tid och åkte ner och spenderade den med morfar och mormor. Hjälpte till och köra morfar till sjukhuset och satt med när han fick besked. Jag fick vara en stöttande pelare i hans liv, så som han vart för mig.

På begravningen höll jag ett tal, vilket bestod av brevet ovan och följande:

Några kvällar innan du lämnade oss så sov jag över hos er, och efter vi tittat klart på ett tvprogram så tog du fram gitarren och började klinka ”leende guldbruna ögon”, och efteråt sa du: Nu har vi spelat och sjungit ihop också, sen smålog du, bara sådär som du kunde göra. Du kämpade in i det sista och du somnade in stilla med kärlek, all den kärlek du alltid gett oss. Att man förlorat kampen mot cancer är fel att säga, för Du vann den kampen i 4,5 år, och det bevisade igen vilken kämparglöd och livsglädje du hade.

Du lämnar oss i stor saknad idag, ett tomrum som inte går att beskriva i ord.

Morfar vår cirkel ska slutas och vi kommer att enas i jorden en dag.

Ta vara på varandra, och ställ upp för varandra. Alla kämpar vi olika fighter men vi blir också upplyfta då vi hjälper varandra.

To inspire at least on person

/Kenny