Personligt

Har legat sjuk de senaste tre dagarna med magsjuka och influensa så har inte haft ork att skriva något här. Men när man ligger ner så mycket kommer också tankarna. Mycket tankar har farit genom huvudet. Igår den 1 februari var det 5 månader sedan morfar Erik gick bort. han var pigg och kämpade envist in i det sista, vi alla visste att det skulle ta slut men ingen visste när. Morfar varken agerade eller sa hur mycket han hade ont.

En månad före hans bortgång så skrev jag ett brev till honom. För jag ville inte ha det osagt, eller säga det första gången på begravningen då han inte hör. 

Kära Morfar

 Att skriva detta är kanske fel, men det känns rätt för mig. Vår familj är inte bäst på att visa känslor eller prata om dem. Att få sätta orden på papper känns därför rätt.

Du är familjens överhuvud, du är alltid där och du har alltid varit där.

Du har lärt oss, dina barn och barnbarn att skilja på rätt och på fel, du har lagat köttbullar till oss när vi hälsat på, tagit med stekpannan när du varit barnvakt. Lagt dig på soffan när vi inte vågade sova utan mormor.

Kommit rusande med bilen när ingen annan kunnat hämta. 

Du och mormor hälsade på mig när jag har varit på mina resor i Florens och Stockholm och jag har alltid känt mig älskad och accepterad. Framför allt så har ni tillåtit mig att vara mig själv. Jag kan inte tacka dig nog för det. Det gör dig till en stor och respekterad man, Du är min förebild, det har du alltid varit. 

Jag frågade dig för något år sedan om jag fick följa med till läkaren, då svarade du:

”Vi har gått igenom denna resan tillsammans, självklart ska du följa med”. 

Jag är med dig hela vägen, det är vi alla, och du är aldrig ensam. 

Du behöver inte vara orolig

Allt kommer bli bra

vi är här

<3 Kenny

Jag är idag tacksam att jag tog vara på all min lediga tid och åkte ner och spenderade den med morfar och mormor. Hjälpte till och köra morfar till sjukhuset och satt med när han fick besked. Jag fick vara en stöttande pelare i hans liv, så som han vart för mig.

På begravningen höll jag ett tal, vilket bestod av brevet ovan och följande:

Några kvällar innan du lämnade oss så sov jag över hos er, och efter vi tittat klart på ett tvprogram så tog du fram gitarren och började klinka ”leende guldbruna ögon”, och efteråt sa du: Nu har vi spelat och sjungit ihop också, sen smålog du, bara sådär som du kunde göra. Du kämpade in i det sista och du somnade in stilla med kärlek, all den kärlek du alltid gett oss. Att man förlorat kampen mot cancer är fel att säga, för Du vann den kampen i 4,5 år, och det bevisade igen vilken kämparglöd och livsglädje du hade.

Du lämnar oss i stor saknad idag, ett tomrum som inte går att beskriva i ord.

Morfar vår cirkel ska slutas och vi kommer att enas i jorden en dag.

Ta vara på varandra, och ställ upp för varandra. Alla kämpar vi olika fighter men vi blir också upplyfta då vi hjälper varandra.

To inspire at least on person

/Kenny

3 Responses to Personligt

  1. Mamsen skriver:

    Underbara Unge❤ Älskar Dig❤❤

  2. Niclas skriver:

    Fantastiskt skrivit! ❤

  3. Anna skriver:

    Styrkekramar i massor❤❤❤❤

Leave a reply